Landskapet och naturen i Kvarken

Norra Kvarken är det smalaste stället i Bottniska viken. Kvarken utgör en grund tröskel mellan Bottenhavet och Bottenviken. Kvarkenområdet präglas starkt av den ständigt pågående landhöjningen, som gör att landytan hela tiden tillväxer, samt av berggrunden och moränjordmånen som ger landskapet dess former. Havet utjämnar klimatet så att det om somrarna är svalare och om vintrarna mildare i skärgården än på fastlandet. Trots att Kvarkens skärgård är ett litet område så upptäcker den som rör sig mellan skärgårdens olika delar en stor variation. Skärgården i östra Kvarken är större och mera utbredd än skärgården i västra Kvarken. I västra delen av Kvarken utgör ögruppen Holmöarna det i särklass största skärgårdsområdet men i söder finns även skärgårdsområden vid Kronören och kring Snöan. Om östra Kvarken kan man generellt säga att de södra delarna av skärgården är steniga och flacka medan de norra delarna bjuder besökaren på större höjdskillnader och segelvänligare farvatten.

Kvarken är allmänt taget ett flackt område. Stenar och block är det förhärskande elementet på stränderna, kala klippor och sandstränder är ovanliga. Låga stränder kantas ofta av en albård som övergår i björk- eller granskog, ofta med rönninslag. På större holmar och i innerskärgården växer granskog. Tallen är mera sporadiskt förekommande, men på torra och bergiga platser kan den dominera.

Landhöjningen har avgörande konsekvenser för växtlighetens utveckling på strandnära områden. Eftersom strandlinjen hela tiden flyttas utåt hinner strandväxterna knappt slå sig ner förrän förhållandena på växtplatsen har förändrats. En liten grynna som knappt sticker upp ovanför vattenytan hinner på 50 år bli ett skär där de första trädplantorna försöker få fotfäste. Landhöjningen är mest märkbar i flacka områden och eftersom Kvarkens skärgård till största delen är grund och flack är området verkligen i ständig förändring.

Landhöjningen och klimatet är inte de enda faktorer som påverkar vegetationen. Människor har alltid rört sig i skärgården och lämnat spår efter sig inte bara i form av konstruktioner och byggnader. På såväl stora holmar som mindre skär har man hållit får och annan boskap på bete, ängsgräs har bärgats, trädbeståndet har gallrats och på större granbevuxna holmar förekommer också kalhyggen av senare datum. Öppna hedskär och uddar har man till och med bränt för att få bort enris och på så sätt förbättra betet. Flera holmar betas ännu idag, framförallt i östra Kvarken.

Berggrunden och jordmånen bestämmer också hur floran ser ut. Berggrunden i Kvarken består till största delen av granit och gnejs, som är relativt sura bergarter. Detta håller artantalet nere, eftersom kalkälskande arter inte trivs här. Det finns små skillnader i floran i västra och östra Kvarken. Vanligare i östra Kvarken är till exempel klibbal (Alnus glutinosa), besksöta (Solanum dulcamara) och finnskräppa (Rumex pseudonatronatus), medan blåtåtel (Molinia caerulea), pors (Myrica gale) och gulkämpar (Plantago maritima) är vanligare i västra Kvarken. Däremot kan den yttre och inre skärgården sinsemellan uppvisa stora olikheter i floran, vilket bland annat beror på att vattnets salthalt är lägre vid kusten än i havsbandet liksom att antalet soltimmar är lägre och vågpåverkan mindre i innerskärgården.

Också i faunan finns skillnader mellan östra och västra Kvarken. I östra Kvarken förekommer exempelvis fälthare (Lepus europaeus) och mårdhund (Nyctereutes procyonoides) allmänt, medan fjällämmel (Lemmus lemmus) och skogslämmel (Myopus schisticolor) påträffas endast vid Västerbottenskusten. Uttern (Lutra lutra) är sällsynt i skärgården i både Sverige och Finland. Lo (Lynx lynx) ses regelbundet vid båda kusterna. På större öar i skärgården förekommer räv (Vulpes vulpes), grävling (Meles meles), mård (Martes martes), hermelin (Mustela erminea), småvessla (Mustela rixosa) och iller (Mustela putorius) (den sistnämnda bara i östra Kvarken). Den från Nordamerika införda minken (Mustela vison) har ökat i skärgården och gör ibland stor skada på fågelbestånden, liksom även räven och mårdhunden. Älgarna (Alces alces) håller gärna till i skärgården och vid kusten under sommarhalvåret för att till vintern söka sig längre inåt land. Två sälarter finns i Kvarken, gråsälen (Halichoerus grypus) och östersjövikaren (Phoca hispida bottnica).

Under vattenytan finns en egen värld som man vanligtvis inte ser så mycket av. Liksom landskapet ovan ytan ser olika ut i olika delar av skärgården gör också landskapet under ytan det. Det finns grunda ställen där solljuset når bottnen och djupa, mörka ställen helt utan växtlighet, det finns hårda stenbottnar och mjuka bottnar och alla ser olika ut vad gäller flora och fauna. Salthalten minskar norrut i hela Bottniska viken och just i Kvarken lever några marina arter på nordgränsen av sin utbredning. Här finns också sötvattensarter som inte förekommer längre söderut i Bottenhavet. Just den låga salthalten på 0,2-1,0 % i Östersjön (i Kvarken 0.4-0.5%) är ett fenomen som inte så många arter har hunnit anpassa sig till och därför finns det så få arter här i jämförelse med världshaven.

Praktiskt taget alla fiskarter som finns i Kvarken är kustlevande och beroende av skärgårdsmiljöer och mynningsområden för sin reproduktion. Vanliga året om i grunda skärgårdsvatten är abborre (Perca fluviatilis), mört (Rutilus rutilus) och gers (Gymnocephalus cernuus). Sik (Coregonus lavaretus) och havsöring (Salmo trutta trutta) trivs i kallare vatten och håller därför till längre ut till havs under sommaren. Nors (Osmerus eperlanus) har ett starkt fäste i Kvarken och är en viktig födofisk för många större fiskarter. Harren (Thymallus thymallus) har minskat i Bottniska viken och den är något vanligare i de västra delarna av Kvarken än i de östra. Strömmingen är den vanligaste marina fiskarten i Kvarken, där de flesta arter är sötvattensarter.

Fågelfaunan behandlas i ett eget kapitel, Fåglar.

Läs mera:

Naturtyper och arter: Forststyrelsen, http://www.luontoon.fi/page.asp?Section=2929

Havets biologi
http://tmbl.gu.se/universeum/hemsidan/jasonxiv/

Livet i havet (Tjärnö marinbiologiska laboratorium, Strömstad)
http://www.vattenkikaren.gu.se/